Winnet Valdemarsvik

Ja, jag tog en paus från Winnet över julhelgen, har ungarna hemma på jullov och mycket att göra i kiosken, men nästa vecka kör jag i gårng igen. Då är det dags för intervjuer med så många kvinnor som möjligt samt enkäter hos finansinstitut. En man uttryckte detta uppdrag ungefär såhär; "Det vi har i Sverige är ju ett I-landsproblem, vi är ju väldigt jämställda om man ser på många andra länder". Tja, det beror ju på vilka länder man ser på, och vilka problem man ser i Sverige. Förra helgen blev sorgligt många kvinnor och barn slagna av en närstående man som ska stå för kärlek och trygghet, i morgon är det dags för nästa misshandelshelg med stort alkoholintag där alldelen för många kvinnor och barn drabbas av en mans missnöje. Jämställdhet handlar i högsta grad om hur vi värderar och ser på varandra, så länge som kvinnan fortfarande har lägre status, blir sämre behandlad, mindre värd och oftast ratas till förmån för en man, ja då har vi långt till jämställdhet. Och tro mig, det är väldigt långt till jämställdhet i Sverige och i Valdemarsvik. Både kvinnor och män blundar alldeles för ofta när höga poster nästan per automatik går till en man, inte för att han kan uppvisa en högre kompetens utan bara för att det är bekvämast med en man, en man som tänker som de andra i gruppen, passar in i mönstret och inte orsakar några jobbiga spänningar. Det är ju populärt att önska sig något inför det nya året, då vill jag passa på att önska mig ett jämställt samhälle, ett samhälle där inte en enda kvinna eller barn ska behöva vara rädd i sitt eget hem, ett samhälle där vi alla kryper ut ur bekvämlighetszonen och vågar släppa in nya människor, ett samhälle där vi förmår se varandra. Om vi alla försöker kan vi komma långt!

Efter att ha funderat intensivt på det här med kvinnligt, manligt, jämställdhet och jämlikhet, pratat med många, frågat och varit nyfiken, börjar ett mönster framträda. Jag vet inte och det är mycket möjligt att jag kommmer att ändra mig om några månader, men just nu känner jag starkt att de två grupperna kvinnor och män står väldigt långt ifrån varandra. Det finns väldigt lite förståelse för hur andra gruppen tänker, fungerar och resonerar. Men det finns gott om åsikter, fördomar och förutfattade meningar. Det finns någon sorts grundkänsla att vi ska behandla alla lika, att det inte är någon skillnad på människor, att vi ska se på alla på samma sätt, ja kanske rentav det är jämställdhet för många; att alla ska behandlas lika. Men det är ju omöjligt! Jag har tre barn, alla väldigt olika varandra, inte en chans att jag ens försöker behandla alla lika, för de är ju så olika, den ena svarar emot, testar gränsen till bristgränsen, den andre är oerhört känslig för skäll, gråter om han får kritik oförskyllt, den tredje är mån om att vara till lags, lätt att överutnyttja, måste rentav bromsas ibland. Samma sak med hästarna, den ena lugnet själv, behöver bara enkla förmaningar och lunkar på, en annan är ett busfrö som ständigt är på hugget, kräver aktiv ledning. Nästan samtliga kvinnor jag pratat med vill veta varför, hur, när, från vem, till vem osv. Männen slår sig ner, snackar väder, frågar ingenting, oroar sig inte. Ska man då behandla båda lika, eller möta människor där de är, bekräfta behov, se och tillgodogöra. ska man kanske begära större flexibilitet av givaren, sändaren i stället för att försöka få alla att bli lika, tänka och fungera lika. I det här fallet hör jag ofta att kvinnor måste lära sig att ta för sig mer, bli tuffare. bli hårdare, bli tydligare, bli, bli, bli.....Varför säger ingen att männen måste lära sig, och bli, bli, bli? Som sagt, jag har bara börjat min undersökning av strukturer och attityder, har inga svar eller lösningar, bara gissningar och känslor som kanske kommer att ändra sig med tiden. Vad tycker du?

Ibland känner jag mig lite som systembolaget måste känna det hela tiden; de ska inte uppmuntra till alkoholdrickande, värna om folkhälsan samtidigt som de ska vara serviceinriktade, ha lördagsöppet och så nu då, börja med hemleverans, fast på ett folkhälsosäkert sätt (!)Inte helt lätt att balansera rätt där. Jag ska undersöka strukturer, attityder och åsikter på ett objektivt sätt, för att i slutändan gynna kvinnors företagande och karriärsmöjligheter i ett mer jämställt samhälle, dessutom står jag hela tiden där med dilemmat att själv vara en kvinna vilket i de flestas ögon diskvalicerar mig från att vara objektiv..... I går kväll träffade jag så gruppen av politiker kvinnor och det enda jag kan säga med säkerhet är att det skiljer enormt mycket mellan kvinnor och män. Sedan vet jag inte hur kvinnorna skulle svarat eller sett på mig om jag varit en man som ställt frågorna. Mitt försvarsargument är nog att jag är uppvuxen med idel killar och män, att jag inte tillhör någon grupp (varken med kvinnor, män eller blandat), är inte med i någor parti, förening eller dyl. Jag favoritiserar ingen grupp även om mitt uppdrag ska mynna ut i ett mer jämställt samhälle där kvinnorna (som nu är den svagare parten) ska ha större möjligheter att ta plats, forma sitt eget liv och samhället. Nästa vecka träffar jag politikermännen, sedan ska jag ta ett litet juluppehåll (måste jobba på Freda också), för att nästa år ge mig ut i länet och undersöka finansinstitutens attityder. Ta hand om varandra!