Winnet Valdemarsvik

Vart tar veckorna vägen? Jag tänker ju alltid att jag ska uppdatera den här bloggen så ofta som möjligt, ni är ju några som går in här regelbundet och hur kul är det då att inget skrivs? Ska försöka skärpa mig men allt går i 180 nu både med Winnet och mina andra liv, (som jag har lärt mig att det heter av en annan Winnetkvinna som jag träffar på Linköpingsmötena). Det som ligger närmast nu är Mötesarenan i Valdemarsvik som är den 28 febr i församlingshemmet kl 18.30 - 21.00. Jag var på samma möte i Motala för att se hur det gick till och kunna berätta för er i Valdemarsvik vad ni kan vänta er. Mötet arrangeras av Agneta från Motala och Susanne Gadd, näringslivschef från Finspång är inspirerande föreläsare, moderator är Sira Jokinen Lisse och dessutom kommer Lilian från Almi för att bl a informera om projekt för företagskvinnor. Kvällen i Motala blev mycket givande med härliga diskussioner hur Motala kan bli en bättre stad och jag är säker på att vi i Valdemarsvik har många bra idéer om hur vår kommun kan bli bättre. Det som kommer fram på första mötesarenan ligger sedan till grund för nästa träff och det kommer att bli tre träffar under våren och en stor avslutande träff efter sommaren. Till träffen den 28:e är näringslivschef, kommunalråd och tillförordnade kommunchefen Björn Johansson klara, tillsamman med några snabba företagare som redan anmält sig. Jag hoppas att du också vill komma, anmälan senast 25 för att kunna planera tilltugget, ring mig på 070-5719147 eller mejla [email protected]. Jag fortsätter förstås med intervjuerna och har nu blivit klar med drygt 20 st som skickats vidare till länsstyrelsen. Dessutom ska två magisterstudenter läsa intervjuerna samt följa med ut och träffa några företagskvinnor efter sportlovet. De ska göra ett examensarbete om kvinnors företagande och varför det är så lågt, framförallt i Östergötland. Spännande. Vill ni läsa mer om Winnet arbete och några av kvinnorna jag intervjuat rekommenderar jag ett besök på winnets hemsida www.ostergotland.winnet.se. Ha nu en härlig helg så ska jag försöka uppdatera bloggen innan nästa helg!

Skulle i går kväll hålla i ett ganska stort möte med drygt 30 deltagare tillsammans med näringslivschefen Lorentzon. Det handlade om handel och jag hade varit involverad i planeringen i flera månader, hade alltså bra koll på vad det skulle handla om och hur det skulle läggas upp, även om det ju var Lorentzon som representant från kommunen som skulle stå för mötet. Så ringde han samma morgon och var sjuk, jag skulle fixa mötet ändå tillsammans med bankrepresentant som också var engagerad i projektet samt en konsult som skulle förklara det tekniska. Enligt Lorentzon skulle det inte vara några problem, han sa att jag skulle fixa det, enligt bankkillen var det inga problem, klart jag skulle fixa det här! Men så berättade jag om den sjuka näringslivschefen för några kvinnor som också skulle komma på kvällen och där blev reaktionerna uteslutande tvärtom; "Men då måste du ju ställa in"; "Men ska du inte skjuta på mötet då?", "Men hur ska det gå utan honom?". Missförstå mig inte nu, ni kvinnor som reagerade så här, jag förstår att ni gjorde det av omtanke om mig och var oroliga för hur det skulle gå. Men jag kan inte låta bli att notera skillnaden i reaktion, i synsätt, i tanken på vad vi kan. Många har påpekat detta för mig tidigare, ändå blev jag berörd av hur lite vi kvinnor tror på oss själva, hur lite vi tror oss om att klara, hur låga förväntningar vi har på andra kvinnor. Ska vi kunna åstadkomma någon riktig förändring måste vi börja med oss själva! Nu har jag ju intervjuat många kvinnor och de har nästan alla en sak gemensamt; de har vuxit av ansvaret att leda ett företag och de har klarat det! Om vi bara tillåter oss att VÅGA så kan vi betydligt mer än vi tror, men då underlättar det om vi också tror på varandra. Hur gick mötet då? Tja, jag tycker det gick riktigt bra, kanske till och med över förväntan för både kvinnor och män vågade yttra sig, ventilera åsikter och förslag, och det är bara när det är högt i tak och diskussioner är tillåtna som vi kan utvecklas och komma vidare. Stor kram till er alla fantastiska kvinnor!

Nu har jag intervjuat tio väldigt olika kvinnor, och det är verkligen tio olika anledningar till att de är just där de är i livet. Jag har valt ut kvinnor både som företagsledare och som egna företagare, ensamföretagare, en del med många anställda och en del som driver företag tillsammans med sin man, allt för att få stor stor spridning som möjligt. Målet är att intervjua minst femtio stycken, fast gärna hundra, då har jag fått ihop ett bra underlag att sammanställa. Jag är både glad och förvånat att alla jag ber om intervju tar sig tid att svara på mina frågor och svarar så ärligt och uppriktigt (alla är anonyma, i sammanställningen till länsstyrelsen är de bara siffror) och de berättar om glädjen, lusten och drivkraften i att ha ett eget företag. Samtidigt som de delar med sig av allt det jobbiga med att vara egen eller inneha en hög post, ensamheten med besluten, oron över ekonomin, slitet med långa dagar, bekymren över hur företaget ska överleva. Jag skickar alla intervjuer till länsstyrelsen och när jag gjort klart sammanställningen ska de bli till hjälp för att bättre förstå företagares villkor och hur man kan göra för att få fler kvinnor att våga ta steget till eget eller göra karriär. För att kvinnor vill råder det ingen tvekan om, kvinnor vill och många längtar efter att göra just det, men olika faktorer håller tillbaka, helt i onödan. Bara kunskap kan ändra på det, kunskap och attitydförändringar, kan jag genom dessa intervjuer och kommande enkäter bidra med en liten pusselbit till detta förändringsarbete så är jag mer än nöjd. Så, det kan bli glest mellan inläggen även i fortsättningen, men jag ligger inte på latsidan, rapporter kommer! Må så gott allesammans!

Ja, jag tog en paus från Winnet över julhelgen, har ungarna hemma på jullov och mycket att göra i kiosken, men nästa vecka kör jag i gårng igen. Då är det dags för intervjuer med så många kvinnor som möjligt samt enkäter hos finansinstitut. En man uttryckte detta uppdrag ungefär såhär; "Det vi har i Sverige är ju ett I-landsproblem, vi är ju väldigt jämställda om man ser på många andra länder". Tja, det beror ju på vilka länder man ser på, och vilka problem man ser i Sverige. Förra helgen blev sorgligt många kvinnor och barn slagna av en närstående man som ska stå för kärlek och trygghet, i morgon är det dags för nästa misshandelshelg med stort alkoholintag där alldelen för många kvinnor och barn drabbas av en mans missnöje. Jämställdhet handlar i högsta grad om hur vi värderar och ser på varandra, så länge som kvinnan fortfarande har lägre status, blir sämre behandlad, mindre värd och oftast ratas till förmån för en man, ja då har vi långt till jämställdhet. Och tro mig, det är väldigt långt till jämställdhet i Sverige och i Valdemarsvik. Både kvinnor och män blundar alldeles för ofta när höga poster nästan per automatik går till en man, inte för att han kan uppvisa en högre kompetens utan bara för att det är bekvämast med en man, en man som tänker som de andra i gruppen, passar in i mönstret och inte orsakar några jobbiga spänningar. Det är ju populärt att önska sig något inför det nya året, då vill jag passa på att önska mig ett jämställt samhälle, ett samhälle där inte en enda kvinna eller barn ska behöva vara rädd i sitt eget hem, ett samhälle där vi alla kryper ut ur bekvämlighetszonen och vågar släppa in nya människor, ett samhälle där vi förmår se varandra. Om vi alla försöker kan vi komma långt!

Efter att ha funderat intensivt på det här med kvinnligt, manligt, jämställdhet och jämlikhet, pratat med många, frågat och varit nyfiken, börjar ett mönster framträda. Jag vet inte och det är mycket möjligt att jag kommmer att ändra mig om några månader, men just nu känner jag starkt att de två grupperna kvinnor och män står väldigt långt ifrån varandra. Det finns väldigt lite förståelse för hur andra gruppen tänker, fungerar och resonerar. Men det finns gott om åsikter, fördomar och förutfattade meningar. Det finns någon sorts grundkänsla att vi ska behandla alla lika, att det inte är någon skillnad på människor, att vi ska se på alla på samma sätt, ja kanske rentav det är jämställdhet för många; att alla ska behandlas lika. Men det är ju omöjligt! Jag har tre barn, alla väldigt olika varandra, inte en chans att jag ens försöker behandla alla lika, för de är ju så olika, den ena svarar emot, testar gränsen till bristgränsen, den andre är oerhört känslig för skäll, gråter om han får kritik oförskyllt, den tredje är mån om att vara till lags, lätt att överutnyttja, måste rentav bromsas ibland. Samma sak med hästarna, den ena lugnet själv, behöver bara enkla förmaningar och lunkar på, en annan är ett busfrö som ständigt är på hugget, kräver aktiv ledning. Nästan samtliga kvinnor jag pratat med vill veta varför, hur, när, från vem, till vem osv. Männen slår sig ner, snackar väder, frågar ingenting, oroar sig inte. Ska man då behandla båda lika, eller möta människor där de är, bekräfta behov, se och tillgodogöra. ska man kanske begära större flexibilitet av givaren, sändaren i stället för att försöka få alla att bli lika, tänka och fungera lika. I det här fallet hör jag ofta att kvinnor måste lära sig att ta för sig mer, bli tuffare. bli hårdare, bli tydligare, bli, bli, bli.....Varför säger ingen att männen måste lära sig, och bli, bli, bli? Som sagt, jag har bara börjat min undersökning av strukturer och attityder, har inga svar eller lösningar, bara gissningar och känslor som kanske kommer att ändra sig med tiden. Vad tycker du?

Ibland känner jag mig lite som systembolaget måste känna det hela tiden; de ska inte uppmuntra till alkoholdrickande, värna om folkhälsan samtidigt som de ska vara serviceinriktade, ha lördagsöppet och så nu då, börja med hemleverans, fast på ett folkhälsosäkert sätt (!)Inte helt lätt att balansera rätt där. Jag ska undersöka strukturer, attityder och åsikter på ett objektivt sätt, för att i slutändan gynna kvinnors företagande och karriärsmöjligheter i ett mer jämställt samhälle, dessutom står jag hela tiden där med dilemmat att själv vara en kvinna vilket i de flestas ögon diskvalicerar mig från att vara objektiv..... I går kväll träffade jag så gruppen av politiker kvinnor och det enda jag kan säga med säkerhet är att det skiljer enormt mycket mellan kvinnor och män. Sedan vet jag inte hur kvinnorna skulle svarat eller sett på mig om jag varit en man som ställt frågorna. Mitt försvarsargument är nog att jag är uppvuxen med idel killar och män, att jag inte tillhör någon grupp (varken med kvinnor, män eller blandat), är inte med i någor parti, förening eller dyl. Jag favoritiserar ingen grupp även om mitt uppdrag ska mynna ut i ett mer jämställt samhälle där kvinnorna (som nu är den svagare parten) ska ha större möjligheter att ta plats, forma sitt eget liv och samhället. Nästa vecka träffar jag politikermännen, sedan ska jag ta ett litet juluppehåll (måste jobba på Freda också), för att nästa år ge mig ut i länet och undersöka finansinstitutens attityder. Ta hand om varandra!

Ännu en dag i Linköping, den här gången med möte på universitetet med den mycket trevliga Göran som fått uppdraget att hitta studenter som vill göra dokumentationsuppdrag åt Winnet. Sedan en träff med nya projektledaren för Winnet på länsstyrelsen, Emina,för att diskutera mina uppgifter och hur jag ska fortsätta. Eftersom jag älskar att träffa folk, fråga och göra intervjuer ska jag utvidga mina träffar till hela länet och då fokusera på banker och andra finansinstitut, Almi och liknande, för att undesöka attityderna där när det gäller jämställdhetsfrågor. Snacka om undebart jobb! Jag får betalt för att fråga ut folk om någor som verkligen intresserar mig. I Valdemarsvik fortsätter jag med gruppträffarna där jag dels genomför en enkel enkät och dels ger allmänna frågeställningar som gruppen får diskutera. Där sitter jag med papper och penna och antecknar så pennan nästan ryker. I morgon är det dags för politikerkvinnorna att ge sin syn på jämställdhet, varför det ser ut som det gör och vad man kan göra åt det. Exakt vilka som är där kommer jag ju inte att avslöja, men jag kan nog förvänta mig en spännande kväll imorgon.....

Redan innan förra veckans inspisationskväll för näringslivet fanns det röster som påpekade den manliga dominansen på föreläsare, jag själv var en av de som skrev om det. Men jag gick dit ändå med hyfsat öppen inställning och tyckte att kvällen var riktigt lyckad, visst var alla föreläsare män, men det de sa var intressant och mer givande än kvinnan förra året som pratade om att vi ska vara snällamot varandra för då känns det så skönt i magen, och så klappade hon sig på magen för att visa hur det kändes. Många tyckte den föreläsningen var gicnade och lärorik, jag tyckte det var trams och självklarheter, men vi är ju alla i vår fulla rätt att tycka vad vi vill och vi uppfattar saker olika, vi har olika intressen, erfarenheter och referensramar. Det är inte lätt att snickra ihop en föreläsning som passar 200 personer i en så heterogen grupp som "näringsliv och politiker". Då är det nog lättare om man vänder sig till en grupp sjuksköterksor, eller en grupp hockyspelare. Men vi var många som tyckte att kvällen varit givande, bra tempo och intressanta ämnen (självklart är Linköpings centrumarbete anatagligen mer intressant för en handlare än för fabriksföretagare men sånt får man väl stå ut med ibland.) Så kom då den bittra eftersmaken i helsidan som gjorde ner hela kvällen för att den ansågs för grabbig! Upprinnelsen till den artikeln var att en reporter läst en negativ blogg, där en kvinnlig politiker förklarat att hon valt att inte delta på kvällen som en markering mot grabbigheten. Jag vet inte hur många som tycker som bloggaren, men av alla jag pratat med så tyckte alla att det var en bra kväll och att detta bara drar ner jämställdhetskampen till sandlådenivå, tyvärr. Visst kan man tycka det är bra att frågan debatteras, men nivån blir låg när den handlar om en enda kväll, än värre blir det när politikerna försöker lägga första förband på skadan genom att nästan lova att nästa kommunchef ska bli en kvinna! Ska vi inte i första hand söka efter en kompetent kommunchef, gärna en kvinna. Jämställdhet är en viktig fråga, den får inte haka upp sig på en kväll med manlig dominans när hela kommunen styrts och styrs av män, varför är det ingen som "rasar" mot detta? Eller är det för att det är så lätt att "rasa" mot en tjänsteman som bara jobbat i kommunen under ett år och inte har några släkt -eller vänskapsband till höger och vänster, är det för att vi hellre lastar över problematiken på någon annan istället för på oss själva? Är det så omöjligt att se det egna ansvaret i vardagen så vi väljer att lägga så mycket krut på en enda kväll för att den drog mycket folk och kan engagerar många? Som vanligt har jag inte svaren, men jag hoppas att du har det.

Jag provar mig fram på ny mark, och efter den första träffen med en grupp, de lyckade männen, vet jag inte om gruppdiskussioner är det ultimata sättet för att utröna människors attityder och åsikter, men intressant var det verkligen. Vad sa då de, de där männen som det gått bra för med eget företag eller karriär till en hög chefspost? Jo, de pratade mycket om männens starka tävlingsinstinkt, att de tävlar mot andra företag, sig själva, förra årets resultat, kurskamraten som gick ut samtidigt. Denna starka tävlingsinstinkt ledde till att de var beredda att offra mycket mer än vad kvinnor gör, de tvekade inte att resa långt, offra tid med familj och vänner, offra sin fritid, allt för att lyckas. Män kan ta en fet smäll och resa sig, kvinnor går hem och tjuter. Kvinnor prioriterar vänner, fika och träning. Kvinnor måste bli tuffare, lära sig slå sig fram, ta för sig. Samtidigt som någon förde fram åsikten att kvinnor blir tuffare bemötta av män än vad andra män blir. Fast det betydde ju bara att kvinnorna måste lära sig att bli ännu tuffare.... Dagen efter träffade jag en av männen som var med och han hade tänkt mycket på det som sas dagen innan, han var inte säker på att det är så de tänker, de lät ju som "värsta mansgrisar", och det var ju tankarna om att det är viktigt med mångfald, att dynamiken i en grupp är viktig, de tankarna fördes ju också fram och det var de som var viktigast, ansåg han.... Det är nog svårt att säga något annorlunda mot gruppen, fast alla var vuxna och självständiga män. En annan man jag pratade med i går höll med; det blir lätt en jargong när flera män träffas, det kanske inte är så här de tycker egentligen. Kanske jag ska försöka träffa männen en och en, se om det blir annorlunda svar. Som sagt, jag provar mig fram, och det är så otroligt intressant. På onsdag ska jag träffa en grupp politikerkvinnor för att höra deras tankar kring dessa frågor; just i vår kommun är det ju väldigt stark mansdominas inom politikens toppskikt, vad beror det på, kan/bör det ändras, i så fall hur? Veckan därpå är det dags för en liknande träff med politikermän. Allt som sagts och sägs på dessa möten skriver jag ner och kommer att redovisa på något sätt längre fram, när jag är färdig med de första undersökande enkäterna, träffarna. Men exakt vilka jag träffar är självkart hemligt :) Må så gott allesammans i det märkliga novembervädret!

Vilken tid allt tar, och att plaenera möten med olika människor tar minst fem gånger så lång tid som man tror, eller i alla fall vad jag tror. Nu har jag ju ialla fall fått klart med "Tio lyckade-män"-frukost den 21 (hoppas bara att inte alltför många avbokar i dessa sjukdomstider), samma dag ska jag träffa tio politikermän och den 30/11 är det dags för 10 politikerkvinnor för att diskutera jämställdhetsfrågor. Men redan när jag ringer upp för att bjuda in till träffen så börjar ju tankarna och idéerna flöda hos personerna jag pratar med. Det ska bli väldigt spännande att höra vilka svar jag får på mina frågor. Har en känsla av att det kommer att skilja ganska mycket mellan grupperna. Intressant också att denna enkla inbjudan skapade så negativa reaktioner från en bloggare, men jag får väl se det positiva i det också; det finns ett intresse för frågan och i vår lilla kommun händer inte så mycket så här års, alltså väcker till och med ett frukostmöte med tio lyckade män engagemang... Har inlett ett litet samarbete med Marieborgs folkhögskola som håller kurser intill mitt kontor, de gjorde en enkät med jämställdhetsfrågor som jag idag har lagt ut på olika platser; några arbetsplatser, turistcenter, af, biblioteket och Strömsvik. Om du har lust att svara på de korta frågorna så skulle jag bli glad. Detta är en början för att stämma av hur man ser på de här frågorna i vår kommun. Nästa vecka på onsdag, hämtar jag in enkäterna och sedan ska eleverna sammanställa svaren till snygga staplar i sin matteundervisning. Jag tackar för hjälpen och hoppas att eleverna tycker det är kul, och inte bara slitigt med statistikdelen.... Sedan är planen att jag ska genomföra flera enkäter under året, och förhoppningsvis kunna märka av en skillnad i svaren till nästa höst. Men jag ska också ta det lugnt så jag hinner reflektera över vad jag gör.....

Sedan jag började med det här projektet så har jag öppnat alla dörrar ut mot människor jag möter för att höra olika tankar om jämställdhet, företagande och ofta blir det också tankar om livet i stort. Man vet aldrig vad andra människor tänker eller har för erfarenheter förrän man de själva berättar. Idag pratade jag med en kvinna som driver ett företag sedan några år tillbaka. När vi kom in på det här med vilka problem som hon stöter på så kom svaret tveklöst och direkt; "Det är svårt att vinna deras förtroende", och menade då männen, t ex myndigheter, leverantörer eller andra som man måste förhandla med, göra affärer med och skapa en relation med. Att många kvinnor tidigare vittnat om problem med att gå till banken, svårare att få lån än en man osv, det har jag ju hört. Men jag har nog inte tänkt att dessa problem kan sprida sig till andra områden också. Vad beror det här på? Är det fortfarande så att företagaren ska vara en man för att inge förtroende hos andra? Hur ändrar man på det här tänket? Ska vi omuppfostra alla män, eller? Tips? Desto mer förvånande då att möta en man som uppriktigt frågort mig om det här med jämställdhet verkligen är ett problem i vår kommun, att det är något viktigt att jobba med. Tja, jag tycker det, av väldigt många orsaker men rent krasst ekonomiskt behöver vi ju alla goda idéer som går att hitta, varför ignorera hälften av befolkningen? Eftersom alla inte hade möjlighert att komma på "Lyckade män"-frukosten så blir det en liknande träff med ett gäng polikermän. Redan nu undrar jag ju om det blir någon skillnad på deras svar och åsikter jämfört med företags -och karriärsmännen. Den 21:a november träffar jag båda grupperna. Ska bli intressant att höra ännu fler nya tankar.

Idag har jag bara pratat, i timtal! Märklig känsla att sitta på ett kontor och ringa runt, skriva och inte göra ett dyft fysiskt under flera timmar, mer än att prata. Men samtidigt så kan jag nog inte åstadkomma någon som helst förändring utan att just prata med människor, diskutera, undersöka och kanske väcka tankar. Just nu håller jag på med två grenar; dels Handelsplats Valdemarsvik, där jag försöker få till grupper i alla kommundelar med handlare och intresserade för att arbeta under det gemensamma paraplyet "Handelsplats Valdemarsvik". Ett första problem där är ju namnet Valdemarsvik, som för en utomstående betyder kommunen med alla kringorter, skärgård och natur, men för en som bor i Gusum, eller Ringarum, betyder just centralorten Valdemarsvik. Det här är ett gammalt och känt dilemma: hur ska man tala om hela kommunen Valdemarsvik utan att hela tiden behöve säga eller skriva "Valdemarsviks kommun"? Någon som har ett förslag? Andra grenen som jag jobbar med parallellt är frukostmötet den 21 november med max 10 lyckade män. Det kan vara män som lyckats bra i sitt företag eller i sin karriär, och jag vill veta hur de lyckats, vad de gör rätt där kanske kvinnor inte kommer fram eller lyckats lika bra. Jag vill också höra deras tankar om kvinnors företagande och jämställdhet.Det viktiga i den här träffen är att männen ska känna sig trygga och så anonyma som man kan vara i Valdemarsvik, för det de säger, tycker och tror ska dokumenteras, men inte vilka de är. Senare är kvinnorna välkomna på en frukostträff för att höra och diskutera vad som sagts. Låter det spännande eller bara knäppt? Tja, visst är det lite knäppt, men eftersom samhället ser ut så här kan det aldrig vara fel att veta hur männen som styr tänker. Om det sedan kan leda till en förändring återstår att se, men bara det faktum att männen jag ringt gärna kommer (de som inte hade möjlighet att komma just det här dagen ville att jag skulle göra fler liknande möten för de ville gärna delta)och pratar kring dessa frågor tror jag kan skapa nya tankar. På återskrivande!

Jag tror vi måste ha vissa grundförutsättningar som alla kan vara överens om. Men redan där kan man lätt stöta på patrull. Om man säger att det finns genetiska skillnade på kvinnor och män vilket gör att vi till viss del tänker, agerar, reagerar, kommunicerar, prioterar osv, olika så finns det de som håller med, medan andra, övervägande yngre, anser att allt detta beror på tradition och uppfostran. Det enda som skiljer är vissa små fysiska egenskaper såsom denna lilla detalj med att föda barn och amningen som kan följa därpå (fast det detaljen har vi ju rationaliserat bort, om inte annat så finns det bröstpump). Så, innan jag fortsätter mitt jämställdhetsprojekt i Valdemarsviks kommun vill jag redogöra för min ståndpunkt i den här frågan. Jag är fyllda 42, gift och har tre barn. Har i hela mitt liv varit intresserad av vad som formar en människa och hur vi blir de vi blir. Läst mycket och pratat mycket med många. Jag är av den starka övertygelsen att vi är olika för vi behöver hela spektrat i samhället, vi behöver de kvinnligaste kvinnorna och de manligaste männen, vi behöver också alla däremellan, ända till de manhaftigaste kvinnorna och de mest feminina männen. Alla har en aspekt, synpukt och åsikt att berika världen med, alla har en egen infallsvinkel som kan stärka samhället och bygga en mer hållbar värld. Men problemen uppstår när vi lägger en värdering vid egenskaper, intressen eller prioriteringar. I vårt moderna samhälle har det blivit korrekt och logiskt att det anses mer värdefullt, ger högre lön, att ägna sig åt maskiner, industri eller pengar, än att vårda människor, att vårda sjuka, utbilda, fostra, förlösa eller vårda vid livets slutskede. Alla dessa typiskt kvinnliga arbeten har en lägre status än de typiskt manliga yrkena. Detta är ett mycket stort problem! Det visar att vi värdesätter döda ting betydligt högre än levande varelser, och det skrämmer mig. Jämställdhet i mina ögon är absolut inte att vi ska vara lika eller göra samma saker, MEN vi ska vara lika mycket värda, våra ord,åsikter och synpunkter ska väga exakt lika tungt som en mans, även om vi uttalar dem med en svagare röst, utan stor mage och med armarna i kors över bröstet. Så, hur når vi dit? Har inte hittat det ultimata svaret, men jag tror på dialog och kommunikation så jag har börjat bjuda in till en mansgrupp för att höra några lyckade mäns tankar i frågan....Jag återkommer!

Nu har jag börjat boa in mig på kontoret, det var fruktansvärt vitt och öde, med trist betonggolv. Hur ska man kunna tänka i en sådan miljö? Var också och inspekterade möteslokalen Bokö, som jag numera har fri tillgång till, om den inte är uppbokad förstås. Vet inte om du har varit där, men det är alltså en stor lokal med ett långt bord, sköna fåtöljer, en stor whiteboardtavla och....that´s it! Inga gardiner, inga tavlor (eller affischer) på väggarna, absolut ingen golvbeklädnad utan ett grått betonggolv med en stor spricka som löper tvärs över rummet. Ja, jag är väl kvinna då, för jag får svårt att förstå hur man kan tänka fritt i denna miljö, hur man ska kunna slappna av, definiera problem och diskutera fram förslag, åtgärder och lösningar. När varje ord ekar mot den kala betongen, när hela utrymmet skriker tomhet och ödslighet, då blir det svårt att vara kreativ, hitta samarbetsvägar och tänka nytt. Nej, jag skriver inte detta för att gnälla och klaga, bara återigen visa på en typisk skillnad på manligt och kvinnligt, båda behövs! Läste någonstans "ge en kvinna ett hus och hon ger dig ett hem". lite så är det ju och jag är långt ifrån någon huslig pysselkvinna, men vi behöver trivas i vår omgivning, annars presterar vi inte vårt bästa. Behöver jag påpeka att det varit manliga ordföranden och VD för centrumhuset under hela den tid jag känner till. Vi får se hur mycket jag kan åstadkomma just på den här punkten, men jag hoppas att du vill komma till Bokö för att diskutera med mig och andra. Jobbar för fullt med att få en fullständig mejllista till företag i kommun, med fokus på kvinnliga men även många andra också. När detta är klart kommer jag att bjuda in till olika diskussionsmöten ganska snart. Om du vill vara med så är det bara att höra av sig [email protected] Och nej, detta handlar inte om att tycka synd om kvinnor, eller stötta kvinnor som funderar på att starta företag, det är dags att ta frågan ett steg längre; varför ser det ut som det gör, varför är det fortfarande så stor andel män som styr i samhället, och varför är det så få kvinnor som driver företag. Vill du hjälpa mig att hitta svaren? Välkommen!

Nu har det snart gått en vecka sedan jag var i Linköping och träffade de övriga i Winnet-gänget på länsstyrelsen. Vet jag lite mer? Ja, jag har fått några konkreta uppgifter; ha kontakt med universitetet i Linköping och med hjälp av studenter ordna dokumentation, statistik och undersökningar vad gäller jämställdheten, kvinnors företagande och de aktiviteter som Winnet kommer att anordna under nästa år. En annan i gruppen, en man från Finspång, ansvarar för media och information, ska fixa en snygg hemsida, utskick och sköta press, sedan har vi alla fått olika uppgifter; boka föreläsare för alla i länet, torgaktiviteter osv. Men förutom detta har jag fått fria händer att lägga upp arbetet i just min kommun. Tack vare Ewa har jag ju fått en hel del bakgrundsinformation och jag är glad över att hon vill fortsätta vara mitt bollplank!

Just olika bollplank behöver jag ju skaffa mig så fort som möjligt, har som tur är bra folk omkring mig som absolut inte är några ja-sägare utan stöttar mig i min ambition att göra Valdemarsvik till Sveriges mest jämställda kommun (!) men också kritiserar, ifrågasätter och utmanar mig. Tack för det, utan självständigt tänkande människor kommer vi ingenstans och jag behöver diskutera med oliktänkare. Så min första uppgift blir att leta efter människor, både kvinnor och män, som vill bli mina diskussionspartner, både i fyskiska möten och mejlledes. Har fått ett kontor i Sjöhuset vilket innebär att jag får tillgång till möteslokalen Bokö där jag hoppas på många och givande möten med alla som vill vara med i processen att skapa en jämställd kommun som får alla att växa, är du intresserad nås jag via mejl [email protected] och snart också telefon, (så snart jag fått låna en från kommunen): Det känns väldigt skönt att kommunen står bakom mig i detta projekt, för det handlar ju inte om män mot kvinnor- eller jag mot kommunen- det handlar om män och kvinnor som tillsammans jobbar framåt!
Hoppas du vill vara med!

Nu ska vi se, det var väl i förrgår som näringslivschefen ringde mig och frågade något i stil med "Vill du bli projektledare för..."jag minns inte hur han sa.."kvinnliga företagare i Valdemarsvik?", eller något liknande.
Jag blev ju glad, förstås. Projektledare låter väl bra, och det där med kvinnliga är ju mitt gebit, företagare har jag varit i drygt elva år. När han sedan nämnde jämställdhet så var jag nog fast, även om jag inte helt sagt ja än. Jag svarade att jag ville veta mer, fick lite papper och två namn; Ewa och en Erica i Linköping. Idag träffade jag Ewa och fick mer information om vad som gjorts innan och vad som är tanken med rc som nu ska byta namn till Winnet, Wimmen In Network. (Lite dataaktigt namn, men jag förstår tanken), pratade som hastigast med en sprudlande Erica som välkomnade mig till länstyrelsen i Linköping på måndag för en heldag i Winnets namn.

Tänk vilka vändningar livet kan ta. Jag som aldrig tänkt ingå i en kvinnogrupp, eller nätverk överhuvudtaget, har den senaste tiden mer och mer funderat just i nätverksbanor eftersom jag ser den förödande manliga dominansen i vår kommun. För mig handlar det inte om rättviseskäl; att lika många kvinnor som män ska ha feta arvoden från styrelser och chefsuppdrag, utan det handlar om en balans i arbetet som rör oss alla. Häromveckan intervjuade jag nya ordförande för barn -och utbildningsutskottet, Helen J Kokkonen, idag Ulla Wallring Fall, ny ordf. för vård och omsorg. Båda pratade om de mjuka värdena, personalen, vården, utbildningen, bemötandet osv, där män ofta sätter fokus på byggnader och lokaler. Utan ändamålsenliga lokaler kan vi inte bedriva god vård eller utbildning, utan bra värdegrund, utbildning och pedagogik kan vi heller inte erbjuda bra vård eller utbildning. Vi behöver lära oss att samarbeta, för allas bästa. Både män och kvinnor behövs, likvärdigt. Det är dags att alla får upp ögonen för det.

Så, jag återkommer efter heldagen i Linköping på måndag då jag förhoppningsvis vet lite mer om vad arbetet går ut på!
Må så gott och ta hand om varandra
Liona

Äntligen är vi på banan igen!
Under namnet Valdemarsviks ResursCentrum drev vi från aug 2007 - mars 2010 flera projekt med fokus främst på jämställdhet och kvinnors företagande (vi hade blogg då med). Nu kommer verksamhet med liknande inriktning startas upp, men nu i ny regi, med nytt namn och med ny blogg ;-)

Vi heter numera Winnet Valdemarsvik. Ansvarig för organiseringen av verksamheten är Valdemarsviks Kommun och Liona Fahlström kommer vara den utförande projektledaren.

Kontaktuppgifter:
Hans Lorentzon, näringslivschef Valdemarsviks kommun
[email protected]